Idag satt jag och kollade på alla fina bilder från USA - bl.a. på Martinas älskade små barn. Dem är så fruktansvärt söta och snälla och man kan bara inget annat än att älska dem. Men jag måste få lov att säga att det är skönt att vara hemma igen.
Igår hade jag en kanonmysig kväll med mamma och pappa. Vi kollade på mff-bp med dedo och stämningen var så skön. Vi skrattade och hejade, inget bråk bara positiv stämning. Och god mat, god dricka och mitt älskade svenska kaffe! :)
Om jag ska erkänna om mitt inlägg till CC så har jag inte skickat in det förrens idag, men jag gjorde det IDAG! Och det var nervöst när jag tryckte på "skicka" knappen men jag hoppas på ett svar ifrån dem...
Hoppas USA mår bra, jag saknar er alla!!!! <3
tisdag 2 november 2010
lördag 23 oktober 2010
Helgens gång!
Idag har jag och mamma börjat göra vid i Martins gamla rum :)
Vi har börjat med att röja undan ALLA onödiga saker och slängt ut det som inte behövs. Sen har jag varit duktig och börjat måla. Fint ska det bli!
Ikväll ska jag träffa älskade Malin. Jag ska köra mamma, pappa, Annika och Göran till västra hamnen för dem ska på middag precis där Malin bor. Perfekt!!! :)
Imorgon blir det innebandy för hela slanten!!! Mina fina flickor spelar mot KFUM Malmö. Undra hur det går - jag vet!!! Mina brudar vinner stoooooort! :D
På måndag ska jag till Kulan - ska kolla min fot. Stukade den förra säsongen och har haft ont enda sedan dess fast att jag har gjort mina övningar. Så ska åka till Kulan på måndag och se så det inte är något annat än bara en stukning. Det gör fruktansvärt ont faktiskt! Kan inte vara med på träningarna och jag kan knappt gå efter jag sprungit. :/ Segt!
Vi har börjat med att röja undan ALLA onödiga saker och slängt ut det som inte behövs. Sen har jag varit duktig och börjat måla. Fint ska det bli!
Ikväll ska jag träffa älskade Malin. Jag ska köra mamma, pappa, Annika och Göran till västra hamnen för dem ska på middag precis där Malin bor. Perfekt!!! :)
Imorgon blir det innebandy för hela slanten!!! Mina fina flickor spelar mot KFUM Malmö. Undra hur det går - jag vet!!! Mina brudar vinner stoooooort! :D
På måndag ska jag till Kulan - ska kolla min fot. Stukade den förra säsongen och har haft ont enda sedan dess fast att jag har gjort mina övningar. Så ska åka till Kulan på måndag och se så det inte är något annat än bara en stukning. Det gör fruktansvärt ont faktiskt! Kan inte vara med på träningarna och jag kan knappt gå efter jag sprungit. :/ Segt!
torsdag 21 oktober 2010
Hejhej!
Jag vet inte om det är någon som läser min blogg nu mer, och jag tror inte det blir så många inlägg framöver. Men en vacker dag så dyker det upp inlägg kanske, vem vet?
Jag mår i alla fall bra. Jag har fått lite extratider på Lagerhaus och har även sökt in till Matte B och Engelska B. Så vi får se hur det går. Vad gör ni? Lever ni?
Måste också säga - har noll kr, bidra?
Ha det kanon!
Lev livet!
Jag vet inte om det är någon som läser min blogg nu mer, och jag tror inte det blir så många inlägg framöver. Men en vacker dag så dyker det upp inlägg kanske, vem vet?
Jag mår i alla fall bra. Jag har fått lite extratider på Lagerhaus och har även sökt in till Matte B och Engelska B. Så vi får se hur det går. Vad gör ni? Lever ni?
Måste också säga - har noll kr, bidra?
Ha det kanon!
Lev livet!
fredag 8 oktober 2010
Min resas gång..
Min resa började den 23 augusti och mina förväntningar på familj och aupairskolan var inte så stora. Jag kände mer att jag tar det som det kommer. Och visst gjorde jag det. Skolan var inte alls det bästa man varit med om, men vi alla tjejer och killar tog det med en nypa salt och gjorde situationen till det bästa. Och allting gick jättebra, jag fick många nya vänner och massor med minnen. Och absolut erfarenhet som jag inte hade fått utan skolan. Sen kommer vi till resan från skolan till familjen. Den var väldigt krånglig, vi stannade och stannade på flera ställen och vi visste knappt var stop 1, 2 och 3 var. Och till slut kom vi till mitt stop. När jag hoppade av bussen
som kom lite av förväntningskänslorna men jag försökte att inte känna dem så mycket utan tänka lite mer framåt. Och allting gick bra vid första mötet, vi kramade varandra och bilfärden hem kändes som en färd på 5 minuter. Har man roligt så går tiden fort och precis så kändes det. Barnen skojade och Suzette pratade väldigt mycket med mig och berömde min engelska med mera. Det kändes som sagt jättebra. När vi kom fram till huset så hjälpte Alec mig med väskorna ner till mitt rum och jag började packa upp direkt. Sen gick jag in till vardagsrummet och lämnade ut presenter som jag hade med till allihopa. Vissa blev glada och andra visade ingen glädje utan gick ut ur rummet. Sen började allting, jag jobbade och jobbade. Körde Kyril till skolan och följde Natalie till bussen. Det kändes som ett jobb och det kändes bra. Men en och en halv vecka senare satt vi vid matbordet och Alec frågade mig om jag skulle börja på gym. Och då svarade jag att jag tänkte åka och höra mig runt om lite gym och så. Då hör jag Suzette säga till mig att jag måste ta amerikansk körkort innan jag får köra bilen på egen hand. Och då blev jag lite smått ledsen, inte för själva körkortet utan att hon sätter den pressen på mig när jag väl kommit in i familjen. Detta var ingenting hon nämnde i telefonintervjun. Efter middagen så satte jag mig på mitt rum och började gråta. Men till slut så kändes det bra och jag accepterade situationen. Två dagar efter Suzette nämnde detta för mig så kom hon in i mitt rum och skulle berätta något för mig. Då tog jag i akt och frågade vad anledningen var att jag behövde ta körkort, på ett vänligt sätt. Då brusade hon upp och började skälla och skrika på mig. Hon skrek och sa att det var hennes personliga bil och hur vågar jag ens fråga något sådan. Det enda jag ville med frågan var en förklaring på varför, för det fick jag inte ens vid matbordet. Det var nu allting började. Hon var sur i en hel vecka efter min fråga ställdes och stämningen i huset var absolut inte som väntat. Vi pratade knappt med varandra men jag försökte vara på mitt bästa humör och klämde ur mig lite frågor för
att börja en konversation. Sen en dag åkte vi för att fixa mitt social security number. Och resan dit sa vi knappt tre ord till varandra. Kan ha varit mitt fel också, men för mig som inte har engelskan som mitt modersspråk kan det vara svårare än för Suzette att börja en konversation. När vi kom hem så började jag jobba och jag tog med mig Kyril ner till källaren och lekte med hans bilar. Sen till kommande helg skulle familjen åka till Ohio för att fira en släktings födelsedag. Jag stannade hemma och umgicks med mina vänner. När familjen kom tillbaka på måndag kväll så frågade jag om vi kunde ha ett litet möte. Då svarade Suzette, "Nej vi ska ha det imorgon kväll,
vi har också lite vi vill ta upp!" Okej svarade jag och la mig till bädds. Morgonen därpå så sa vi inte något mer än godmorgon till varandra och jag jobbade på till kl 4 då Suzette kom hem. Och vid 7 tiden efter kvällsmaten så satte jag mig i soffan för att bekräfta att jag ville prata lite. Och då kom Steve in i rummet med papper och penna i handen och efter en stund kom Suzette. Då satte vi oss ner och jag bad dem börja mötet, vilket dem gjorde. Och det kan jag redan säga nu, att det var inte på ett vänligt sätt. Suzette började med att säga att dem var väldigt besvikna på mitt uppförande och att jag inte tog hand om deras barn på rätt sätt. Hon nämnde också att Alec hade berättat att jag lämnat Kyril i källaren ensam och att jag hade låtit Kyril kolla på TV i 1.5 timme. Då stoppade jag henne och bad så mycket om ursäkt för att jag låtit Kyril kolla på TV en längre stund. Jag kom ihåg dagen för jag kom på mig själv när jag lät honom kolla på TV. Och jag berättade att det är ingen regel vi har hemma i Sverige så därför kom jag av mig lite och bad om ursäkt. Sedan fortsatte hon i en otrevlig ton och börja skälla igen. Hon sa en massa saker som jag verkligen har kvar i huvudet. Hon frågade mig om jag verkligen tycker
det är roligt att jobba med barn, varför jag är en aupair och så vidare. Sen klämde hon ur sig att jag var en "spoild brat", oförskämd och den värsta aupairen dem någonsin har haft. Detta var verkligen inte roligt och höra men jag höll min ilska inom mig och jag sa åt dem att jag hade några frågor jag ville ta upp. Och jag sa att även fast
ni har skällt på mig nu så vill jag ändå ställa dessa frågor för det är vad jag har förberett mig inför detta mötet med. Så jag började med fråga 1.2.3.. sen avbröt Suzette mig genom att säga "Hur vågar du fråga oss något sådant när vi har suttit här och skällt ut dig om vad vi tycker och känner". Det var fråga 1 hon syftade på och frågan handlade om gym, jag sa att jag ville börja träna och eftersom jag inte ha tillgång till bilen så tänkte jag på om de hade lust att skjutsa mig till gymmet eller något. Visst det kanske var en dum fråga efter deras utskällning men jag hade ju inte planerat att skälla ut dem och kritisera deras personlighet, utan jag ville bara försöka få situationen bättre genom att kommunicera om vad som helst. Men tydligen passade inte det dem. Och sen började hon skrika och skälla igen, om samma saker hela tiden. Till slut reste jag mig upp och sa att jag tänker inte be om ursäkt för någonting som jag inte känner att jag har gjort fel. Och då sa Suzette "Om du bara hade bett om ursäkt och insett vad du gjort för fel så hade inte vi velat gå in i rematch, men tydligen så tänker du ju inte det. Därför vill vi gå in i rematch". Fine sa jag och gick ner till mitt rum och bröt ihop totalt. Jag sov knappt någonting den dagen. På morgonen efter så tittade jag i kalender och där stod det torsdag: möte med Anne. Och då frågade jag Steve om vi skulle ha möte med vår LCC och han svarade kort och riktigt "ja". Suzette började jobba hemifrån mellan 3-6, så det enda jag gjorde var frukost till Natalie och Kyril sen passade jag Kyril mellan 3-6. Alltså jobbade jag bara 4 timmar om dagen. På torsdagen så kom Anne vid 8-tiden efter vi ätit middag. Då satte vi oss i soffanoch Anne vände sig åt mig och sa att jag kunde börja berätta om situationen som händ. Och jag berättade precis som ovan allt som hade hänt och att jag hade planerat lite frågor åt dem med mera. Och sedan vad det Suzette´s tur och hon började som vanligt att skälla och kränka ner mig inför Anne. Men tyvärr stoppade inte Anne Suzette utan hon lät henne fortsätta med sin kränkande ton och skälla. Jag kände absolut inget stöd från Anne. Och det jag reagerade mest på under mötet var att jag hade mailat Anne i veckan och berättat hur jag kände om allting och att jag inte mådde riktigt bra med mera. Men jag sa också åt henne att inte nämna något för Suzette och Steve att vi har haft mailkontakt över huvud taget. Jag ville inte att det skulle komma ut. Men i slutet av mötet så sa Steve åt mig några saker som jag skulle tänka på när jag pratar med nästa familj och så. Och jag tog emot det väldigt bra och förstod precis vad han menade. Då sa jag "Då har jag också något jag vill säga åt er också." Då säger Anne "Amen Julia, nu låter du sa negativ och arg som du gjorde i mailen till mig i veckan." Precis det jag sa henne att inte nämna för Suzette och Steve. Jag blev väldigt besviken och Anne sjönk i mina ögon direkt. Hon har tystnadsplikt och när jag ber henne att inte säga något så ska jag kunna lita på henne, men tydligen inte. Sen avslutade vi mötet och bestämde oss för att gå in i rematch. Veckan efter mötet så gick allting bra, Suzette och jag kunde prata lite mer med varandra men man kände fortfarande en känsla som var konstig. Exakt en vecka efter vårt möte med Anne så fick Suzette sin tredje matchning och det var Joanna. Dem klickade direkt och valde att bjuda in Joanna till sitt hus. Det var då min resa tog slut, fast att jag inte visste det just i den sekunden. Jag valde att flytta ut från huset och Martina, min kära vän som bodde 10 minuter ifrån mig erbjöd sig att jag kunde bo med henne tills rematchtiden var över. Vilket jag idag är väldigt tacksam över. Jag hade aldrig klarat av detta med rematch på egen hand. Min första matchning i rematch var en ensamstående mamma i Friendship Heights men hon hade redan hittat en ny aupair när jag ringde henne. Sen fick jag en matchning i Boston som jag pratade med två gånger, men andra gången så kändes det inte riktigt hundra så jag tackade tyvärr nej. Sen dröjde det tre dagar innan en svensk LCC ringde mig från Pennsylvania
men den familjen valde en annan aupair. Min sista dag var den 1 oktober och när den dagen kom så hade jag inte fått en matchning på 7 dagar så därför kände jag mig väldigt inriktad på att åka tillbaka hem till Sverige. Men då mailar Anne mig och säger att en familj i Bethesda är ledig och det kommer ringa dig ikväll. Men det gjorde dem
inte utan dem ringde mig kl 8 på kvällen på lördagen. Familjen lät väldigt bra men barnens ålder stämde inte allt överens med vad jag sagt till CC att jag ville ha. Och på måndagen fick jag reda på att familjen valt att fortsätta leta efter en ny aupair för de hade precis gått in i rematch och dem visste att jag bara hade en dag kvar att
bestämma mig. Därför skulle det bli hemfärd för min del. Och jag var väldigt glad över det för min besvikelse på allt som hade med Cultual Care att göra vad väldigt stor. Det var mycket som jag var besviken på. Anne min LCC kontaktade inte mig en enda gång under hela min rematchtid via telefon och frågade hur jag mådde. Och jag fick heller inget stöd från henne när jag mådde som dåligast och det kändes som under mötet att hon var mer på familjens sida än ett mellanting. När jag ringde Anne och inte fick tag på henne så kontaktade jag min Progam Director Nancie Meng, men hon fanns aldrig tillgänglig och jag lämnade runt 6 voicemail men fick aldrig ett samtal tillbaka mer än när hon skulle ringa och fråga vilken dag jag ville åka hem. Sen fick jag heller inget stöd från Cultual Care när jag verkligen inte ville bo kvar hos familjen under min rematchtid, och på informationsmötet i
Sverige så sa dem åt oss att man behövde inte bo kvar hos familjen under rematchtiden och man verkligen mådde dåligt. Min mamma kontaktade därför Cultural Care i Sverige och dem lovade att göra allt för mig men jag fick inte höra någonting ifrån dem på hela min tid där. Därför finns det inte många saker som gör mig positivt ställd mot Cultural Care och enligt mig så tycker jag inte det är många som ska få åka med er. Jag tycker ni har som uppgift att kolla upp familjerna som skaffar aupair, och ni ska se till att aupairen mår bra. Vi kommer från ett annat land och är helt ensamma i Amerika och förväntar oss lite stöd från er. Men jag fick inte stöd en enda gång, varken av Cultural Care kontoret i Boston eller av min LCC och Program Director. Jag var alltså helt ensam och fick fixa allting på egen hand. Jag ringde min mamma och pappa på Skype varje dag och bara grät och grät,
och så klart mådde dem också väldigt dåligt över detta. Men inte kunde dem göra något åt det. Och tydligen inte ni heller.....
Jag är väldigt besviken och negativ ställd mot Cultural Care och jag hoppas att ni förstår varför. Jag hoppas från botten av mitt hjärta att ingen annan får sitta i min situation och bli behandlad så som jag blev. Det är något man verkligen inte vill men tyvärr så blev jag det, och detta kommer sitta fast i mig hela mitt liv. Tack vare att vissa inte sköter sitt jobb!
som kom lite av förväntningskänslorna men jag försökte att inte känna dem så mycket utan tänka lite mer framåt. Och allting gick bra vid första mötet, vi kramade varandra och bilfärden hem kändes som en färd på 5 minuter. Har man roligt så går tiden fort och precis så kändes det. Barnen skojade och Suzette pratade väldigt mycket med mig och berömde min engelska med mera. Det kändes som sagt jättebra. När vi kom fram till huset så hjälpte Alec mig med väskorna ner till mitt rum och jag började packa upp direkt. Sen gick jag in till vardagsrummet och lämnade ut presenter som jag hade med till allihopa. Vissa blev glada och andra visade ingen glädje utan gick ut ur rummet. Sen började allting, jag jobbade och jobbade. Körde Kyril till skolan och följde Natalie till bussen. Det kändes som ett jobb och det kändes bra. Men en och en halv vecka senare satt vi vid matbordet och Alec frågade mig om jag skulle börja på gym. Och då svarade jag att jag tänkte åka och höra mig runt om lite gym och så. Då hör jag Suzette säga till mig att jag måste ta amerikansk körkort innan jag får köra bilen på egen hand. Och då blev jag lite smått ledsen, inte för själva körkortet utan att hon sätter den pressen på mig när jag väl kommit in i familjen. Detta var ingenting hon nämnde i telefonintervjun. Efter middagen så satte jag mig på mitt rum och började gråta. Men till slut så kändes det bra och jag accepterade situationen. Två dagar efter Suzette nämnde detta för mig så kom hon in i mitt rum och skulle berätta något för mig. Då tog jag i akt och frågade vad anledningen var att jag behövde ta körkort, på ett vänligt sätt. Då brusade hon upp och började skälla och skrika på mig. Hon skrek och sa att det var hennes personliga bil och hur vågar jag ens fråga något sådan. Det enda jag ville med frågan var en förklaring på varför, för det fick jag inte ens vid matbordet. Det var nu allting började. Hon var sur i en hel vecka efter min fråga ställdes och stämningen i huset var absolut inte som väntat. Vi pratade knappt med varandra men jag försökte vara på mitt bästa humör och klämde ur mig lite frågor för
att börja en konversation. Sen en dag åkte vi för att fixa mitt social security number. Och resan dit sa vi knappt tre ord till varandra. Kan ha varit mitt fel också, men för mig som inte har engelskan som mitt modersspråk kan det vara svårare än för Suzette att börja en konversation. När vi kom hem så började jag jobba och jag tog med mig Kyril ner till källaren och lekte med hans bilar. Sen till kommande helg skulle familjen åka till Ohio för att fira en släktings födelsedag. Jag stannade hemma och umgicks med mina vänner. När familjen kom tillbaka på måndag kväll så frågade jag om vi kunde ha ett litet möte. Då svarade Suzette, "Nej vi ska ha det imorgon kväll,
vi har också lite vi vill ta upp!" Okej svarade jag och la mig till bädds. Morgonen därpå så sa vi inte något mer än godmorgon till varandra och jag jobbade på till kl 4 då Suzette kom hem. Och vid 7 tiden efter kvällsmaten så satte jag mig i soffan för att bekräfta att jag ville prata lite. Och då kom Steve in i rummet med papper och penna i handen och efter en stund kom Suzette. Då satte vi oss ner och jag bad dem börja mötet, vilket dem gjorde. Och det kan jag redan säga nu, att det var inte på ett vänligt sätt. Suzette började med att säga att dem var väldigt besvikna på mitt uppförande och att jag inte tog hand om deras barn på rätt sätt. Hon nämnde också att Alec hade berättat att jag lämnat Kyril i källaren ensam och att jag hade låtit Kyril kolla på TV i 1.5 timme. Då stoppade jag henne och bad så mycket om ursäkt för att jag låtit Kyril kolla på TV en längre stund. Jag kom ihåg dagen för jag kom på mig själv när jag lät honom kolla på TV. Och jag berättade att det är ingen regel vi har hemma i Sverige så därför kom jag av mig lite och bad om ursäkt. Sedan fortsatte hon i en otrevlig ton och börja skälla igen. Hon sa en massa saker som jag verkligen har kvar i huvudet. Hon frågade mig om jag verkligen tycker
det är roligt att jobba med barn, varför jag är en aupair och så vidare. Sen klämde hon ur sig att jag var en "spoild brat", oförskämd och den värsta aupairen dem någonsin har haft. Detta var verkligen inte roligt och höra men jag höll min ilska inom mig och jag sa åt dem att jag hade några frågor jag ville ta upp. Och jag sa att även fast
ni har skällt på mig nu så vill jag ändå ställa dessa frågor för det är vad jag har förberett mig inför detta mötet med. Så jag började med fråga 1.2.3.. sen avbröt Suzette mig genom att säga "Hur vågar du fråga oss något sådant när vi har suttit här och skällt ut dig om vad vi tycker och känner". Det var fråga 1 hon syftade på och frågan handlade om gym, jag sa att jag ville börja träna och eftersom jag inte ha tillgång till bilen så tänkte jag på om de hade lust att skjutsa mig till gymmet eller något. Visst det kanske var en dum fråga efter deras utskällning men jag hade ju inte planerat att skälla ut dem och kritisera deras personlighet, utan jag ville bara försöka få situationen bättre genom att kommunicera om vad som helst. Men tydligen passade inte det dem. Och sen började hon skrika och skälla igen, om samma saker hela tiden. Till slut reste jag mig upp och sa att jag tänker inte be om ursäkt för någonting som jag inte känner att jag har gjort fel. Och då sa Suzette "Om du bara hade bett om ursäkt och insett vad du gjort för fel så hade inte vi velat gå in i rematch, men tydligen så tänker du ju inte det. Därför vill vi gå in i rematch". Fine sa jag och gick ner till mitt rum och bröt ihop totalt. Jag sov knappt någonting den dagen. På morgonen efter så tittade jag i kalender och där stod det torsdag: möte med Anne. Och då frågade jag Steve om vi skulle ha möte med vår LCC och han svarade kort och riktigt "ja". Suzette började jobba hemifrån mellan 3-6, så det enda jag gjorde var frukost till Natalie och Kyril sen passade jag Kyril mellan 3-6. Alltså jobbade jag bara 4 timmar om dagen. På torsdagen så kom Anne vid 8-tiden efter vi ätit middag. Då satte vi oss i soffanoch Anne vände sig åt mig och sa att jag kunde börja berätta om situationen som händ. Och jag berättade precis som ovan allt som hade hänt och att jag hade planerat lite frågor åt dem med mera. Och sedan vad det Suzette´s tur och hon började som vanligt att skälla och kränka ner mig inför Anne. Men tyvärr stoppade inte Anne Suzette utan hon lät henne fortsätta med sin kränkande ton och skälla. Jag kände absolut inget stöd från Anne. Och det jag reagerade mest på under mötet var att jag hade mailat Anne i veckan och berättat hur jag kände om allting och att jag inte mådde riktigt bra med mera. Men jag sa också åt henne att inte nämna något för Suzette och Steve att vi har haft mailkontakt över huvud taget. Jag ville inte att det skulle komma ut. Men i slutet av mötet så sa Steve åt mig några saker som jag skulle tänka på när jag pratar med nästa familj och så. Och jag tog emot det väldigt bra och förstod precis vad han menade. Då sa jag "Då har jag också något jag vill säga åt er också." Då säger Anne "Amen Julia, nu låter du sa negativ och arg som du gjorde i mailen till mig i veckan." Precis det jag sa henne att inte nämna för Suzette och Steve. Jag blev väldigt besviken och Anne sjönk i mina ögon direkt. Hon har tystnadsplikt och när jag ber henne att inte säga något så ska jag kunna lita på henne, men tydligen inte. Sen avslutade vi mötet och bestämde oss för att gå in i rematch. Veckan efter mötet så gick allting bra, Suzette och jag kunde prata lite mer med varandra men man kände fortfarande en känsla som var konstig. Exakt en vecka efter vårt möte med Anne så fick Suzette sin tredje matchning och det var Joanna. Dem klickade direkt och valde att bjuda in Joanna till sitt hus. Det var då min resa tog slut, fast att jag inte visste det just i den sekunden. Jag valde att flytta ut från huset och Martina, min kära vän som bodde 10 minuter ifrån mig erbjöd sig att jag kunde bo med henne tills rematchtiden var över. Vilket jag idag är väldigt tacksam över. Jag hade aldrig klarat av detta med rematch på egen hand. Min första matchning i rematch var en ensamstående mamma i Friendship Heights men hon hade redan hittat en ny aupair när jag ringde henne. Sen fick jag en matchning i Boston som jag pratade med två gånger, men andra gången så kändes det inte riktigt hundra så jag tackade tyvärr nej. Sen dröjde det tre dagar innan en svensk LCC ringde mig från Pennsylvania
men den familjen valde en annan aupair. Min sista dag var den 1 oktober och när den dagen kom så hade jag inte fått en matchning på 7 dagar så därför kände jag mig väldigt inriktad på att åka tillbaka hem till Sverige. Men då mailar Anne mig och säger att en familj i Bethesda är ledig och det kommer ringa dig ikväll. Men det gjorde dem
inte utan dem ringde mig kl 8 på kvällen på lördagen. Familjen lät väldigt bra men barnens ålder stämde inte allt överens med vad jag sagt till CC att jag ville ha. Och på måndagen fick jag reda på att familjen valt att fortsätta leta efter en ny aupair för de hade precis gått in i rematch och dem visste att jag bara hade en dag kvar att
bestämma mig. Därför skulle det bli hemfärd för min del. Och jag var väldigt glad över det för min besvikelse på allt som hade med Cultual Care att göra vad väldigt stor. Det var mycket som jag var besviken på. Anne min LCC kontaktade inte mig en enda gång under hela min rematchtid via telefon och frågade hur jag mådde. Och jag fick heller inget stöd från henne när jag mådde som dåligast och det kändes som under mötet att hon var mer på familjens sida än ett mellanting. När jag ringde Anne och inte fick tag på henne så kontaktade jag min Progam Director Nancie Meng, men hon fanns aldrig tillgänglig och jag lämnade runt 6 voicemail men fick aldrig ett samtal tillbaka mer än när hon skulle ringa och fråga vilken dag jag ville åka hem. Sen fick jag heller inget stöd från Cultual Care när jag verkligen inte ville bo kvar hos familjen under min rematchtid, och på informationsmötet i
Sverige så sa dem åt oss att man behövde inte bo kvar hos familjen under rematchtiden och man verkligen mådde dåligt. Min mamma kontaktade därför Cultural Care i Sverige och dem lovade att göra allt för mig men jag fick inte höra någonting ifrån dem på hela min tid där. Därför finns det inte många saker som gör mig positivt ställd mot Cultural Care och enligt mig så tycker jag inte det är många som ska få åka med er. Jag tycker ni har som uppgift att kolla upp familjerna som skaffar aupair, och ni ska se till att aupairen mår bra. Vi kommer från ett annat land och är helt ensamma i Amerika och förväntar oss lite stöd från er. Men jag fick inte stöd en enda gång, varken av Cultural Care kontoret i Boston eller av min LCC och Program Director. Jag var alltså helt ensam och fick fixa allting på egen hand. Jag ringde min mamma och pappa på Skype varje dag och bara grät och grät,
och så klart mådde dem också väldigt dåligt över detta. Men inte kunde dem göra något åt det. Och tydligen inte ni heller.....
Jag är väldigt besviken och negativ ställd mot Cultural Care och jag hoppas att ni förstår varför. Jag hoppas från botten av mitt hjärta att ingen annan får sitta i min situation och bli behandlad så som jag blev. Det är något man verkligen inte vill men tyvärr så blev jag det, och detta kommer sitta fast i mig hela mitt liv. Tack vare att vissa inte sköter sitt jobb!
torsdag 7 oktober 2010
Borta bra men hemma bäst
Igår kom jag hem efter en lång och ensam resa på flyget. Det tog ca 10-11 timmar och åka hem, och alla dessa timmarna satt jag för mig själv. Från Washington till Frankfurt hade jag två säten för mig själv, och en minitv framför mig. Verkligen tur att man hade den tv´n. Jag såg Last Song och jag grät mig igenom hela filmen, den var riktigt bra! Sen från Frankfurt till Köpenhamn tog det bara 1.5 timme. Tog ett glas vin och trodde att jag skulle kunna somna då men jag var nog lite för exalterad till att komma hem! När jag väl var på Köpenhamns flygplats och hämtat ut mina väskor, så gick jag ut från glasdörrarna till mamma och pappa. Och där står dem, men gråten i halsen och leende på läpparna. Mamma började gråta och jag skrattade av lycka! Pappa luktade gått med sin parfym och vad superlycklig för att ha hem mig. Det var en jättemysig stund som man sent kommer glömma. Vi körde in till Netto och handlade lite öl & vin m.m. Sen åkte vi hem... Då ringde Malin och ville komma och hälsa på mig, vilket hon gjorde. Blev jätteglad när hon kom och vi hade massor att prata om!
Jag la mig igår vid 4-5 tiden och tog en lite sovbreak i en timme. Sen blev det mat - jättegott! Och sen somnade jag i sängen kl halv 9. Och nu sitter jag här i sängen, kl är halv 5... Ångest! Får väl sova lite middag och så idag igen.
Idag ska jag förhoppningsvis träffa Ciccibabe! Och jag tänker föreslå lite Café 2000, för det har jag saknat! Sen ikväll blir det Idol på hög nivåååå :D Heja!
Hoppas alla andra sover gott!
Tänker på er alla i USA, kämpa på!
Och Martina, du är guld värd!!! Glöm aldrig det. Jag hade aldrig i hela mitt liv klarat mig utan ditt stöd och din fina värdfamiljs välkomnande! Tusen tack!
Jag la mig igår vid 4-5 tiden och tog en lite sovbreak i en timme. Sen blev det mat - jättegott! Och sen somnade jag i sängen kl halv 9. Och nu sitter jag här i sängen, kl är halv 5... Ångest! Får väl sova lite middag och så idag igen.
Idag ska jag förhoppningsvis träffa Ciccibabe! Och jag tänker föreslå lite Café 2000, för det har jag saknat! Sen ikväll blir det Idol på hög nivåååå :D Heja!
Hoppas alla andra sover gott!
Tänker på er alla i USA, kämpa på!
Och Martina, du är guld värd!!! Glöm aldrig det. Jag hade aldrig i hela mitt liv klarat mig utan ditt stöd och din fina värdfamiljs välkomnande! Tusen tack!
tisdag 5 oktober 2010
Önskan av pappa!
Ett sista ord i bloggen var pappas önskan. Men jag vet inte om jag slutar skriva såhär direkt.. Kanske kommer lite inlägg senare under livets gång. Återstår och se..
I morse ringde i alla fall min program director och meddelade att dem har hittat en biljett till mig hem till Sverige. Jätteskönt!
Jag åker från Dulles airport Washington DC kl 15.25
landar i Frankfurt kl 5.20
sedan åker jag från Frankfurt 7.50
och landar i Köpenhamn 9.10
Här har ni alla resetider!
Ska bli jättemysigt att komma hem till mamma och pappa och förhoppningsvis en god och fräsch middag!
Ikväll ska jag bjuda ut Martina på middag - hon fyller år på fredag så jag tänkte bjuda ut henne. Hon blev väldigt glad över det, men vi vet inte riktigt var vi ska gå någonstans. Jag tänkte på Hard Rock Café men vi vet bara inte hur vi ska komma in dit.. Vi får se vad kvällen bjuder på!
Hoppas alla i Sverige har en trevlig kväll - vi ses på torsdag ;)
I morse ringde i alla fall min program director och meddelade att dem har hittat en biljett till mig hem till Sverige. Jätteskönt!
Jag åker från Dulles airport Washington DC kl 15.25
landar i Frankfurt kl 5.20
sedan åker jag från Frankfurt 7.50
och landar i Köpenhamn 9.10
Här har ni alla resetider!
Ska bli jättemysigt att komma hem till mamma och pappa och förhoppningsvis en god och fräsch middag!
Ikväll ska jag bjuda ut Martina på middag - hon fyller år på fredag så jag tänkte bjuda ut henne. Hon blev väldigt glad över det, men vi vet inte riktigt var vi ska gå någonstans. Jag tänkte på Hard Rock Café men vi vet bara inte hur vi ska komma in dit.. Vi får se vad kvällen bjuder på!
Hoppas alla i Sverige har en trevlig kväll - vi ses på torsdag ;)
måndag 4 oktober 2010
Sista nu..
Fick ett mail från min LCC igår och hon skrev:
"Just heard back from Diane. The Brody family is unfortunately not interested. I'll call CCA tomorrow. Would you be ok with a flight on Tuesday or Wednesday. Julia, I'm very sorry. I'll be in touch tomorrow."
Så någon gång i veckan så sitter jag på flyget påväg hem! :D
SPÄNNANDE!
"Just heard back from Diane. The Brody family is unfortunately not interested. I'll call CCA tomorrow. Would you be ok with a flight on Tuesday or Wednesday. Julia, I'm very sorry. I'll be in touch tomorrow."
Så någon gång i veckan så sitter jag på flyget påväg hem! :D
SPÄNNANDE!
lördag 2 oktober 2010
Kanske ett tag sedan jag skrev nu - förlåt!
Idag ringde iaf en familj härifrån Bethesda - 5 minuter ifrån Martina. Pappan lät jättebra i telefonen och det kändes bra, det enda är att barnen är 12 & 10 år.. Och det var precis den ålder jag inte ville ha! Alla säger: amen testa, du kan alltid åka hem bla bla bla.. Men sen ställer jag mig själv frågan - är det barn jag vill jobba med? Är det aupair jag vill vara, eller är det USA jag vill se? Och dessa frågorna ställer jag mig själv hela tiden och får nästan fram samma svar hela tiden. Jag vill hem! Varför stannar jag då? Jo, för att jag är rädd att jag ska bli besviken på mig själv, att jag gjort andra besvikna och jag tänker på vad alla kommer tänka om mig och min situation. Men det kan jag berätta för er, att om ni tänker något negativt om mig och denna situationen. Då tycker jag faktiskt att ni själva ska sätta er här och hamna i världens slavmaskin och bara låta tiden gå - så ska vi se hur roligt det är?!?!?
Alla säger som sagt att jag ska kämpa och testa på det m.m. Och det är precis det jag säger till andra aupairer som är i samma sits som mig. För man vill peppa, man vill ge den andra ett hopp. Men om dem mår som mig, så har jag full förståelse varför och om dem åker hem!
Hoppas ni har fått en liten bild om hur jag mår iaf, och ja.. Vi får se hur det blir på måndag!
PUSS&KRAM!
Här kommer lite bilder från helgen!
Idag ringde iaf en familj härifrån Bethesda - 5 minuter ifrån Martina. Pappan lät jättebra i telefonen och det kändes bra, det enda är att barnen är 12 & 10 år.. Och det var precis den ålder jag inte ville ha! Alla säger: amen testa, du kan alltid åka hem bla bla bla.. Men sen ställer jag mig själv frågan - är det barn jag vill jobba med? Är det aupair jag vill vara, eller är det USA jag vill se? Och dessa frågorna ställer jag mig själv hela tiden och får nästan fram samma svar hela tiden. Jag vill hem! Varför stannar jag då? Jo, för att jag är rädd att jag ska bli besviken på mig själv, att jag gjort andra besvikna och jag tänker på vad alla kommer tänka om mig och min situation. Men det kan jag berätta för er, att om ni tänker något negativt om mig och denna situationen. Då tycker jag faktiskt att ni själva ska sätta er här och hamna i världens slavmaskin och bara låta tiden gå - så ska vi se hur roligt det är?!?!?
Alla säger som sagt att jag ska kämpa och testa på det m.m. Och det är precis det jag säger till andra aupairer som är i samma sits som mig. För man vill peppa, man vill ge den andra ett hopp. Men om dem mår som mig, så har jag full förståelse varför och om dem åker hem!
Hoppas ni har fått en liten bild om hur jag mår iaf, och ja.. Vi får se hur det blir på måndag!
PUSS&KRAM!
Här kommer lite bilder från helgen!
torsdag 30 september 2010
Rematchen snart slut!!
Idag är det torsdag och imorgon är det fredag, vilket innebär min sista dag i rematch!!!
Det känns skönt, men samtidigt så himla tråkigt för jag vet att jag måste lämna USA, Martina, Sandra, Sara & alla andra fina vänner man har träffat här. Det är väldigt tråkigt! Men samtidigt känns det skönt att få komma hem till kalla Sverige och få lägga sig i sin egen säng och gosa ner sig och se Idol på RIKTIGT.
Denna veckan har jag som sagt bott hos Martina och hennes underbara värdfamilj. Flickorna heter Alexa och Wren, mamman och pappan heter Dana och Oliver. Det är verkligen en perfekt amerikansk värdfamilj. Vilken tur Martina har haft!
Jag och Martina har kollat Idol vaaarje kväll - så jag har också några favoriter. Sen har vi kollat lite på Skånefruar och Kungarna av Tylösand. Men KaT är ju bara så fruktansvärt pinsamt!
Som sagt, sista dagen imorgon i rematch. Om det inte händer någon så bokas det en biljett hem i nästa vecka. Innan dess ska jag hinna med:
- In till DC en gång till
- Äta cupcake på Georgetown Cupcakes!
- Shoppa på Potomac Mills
- Gå på bio
Det var nog allt som jag vill göra innan jag åker hem!
Hoppas Sverige och alla läsare mår super.
Puss&Kram på er!
Det känns skönt, men samtidigt så himla tråkigt för jag vet att jag måste lämna USA, Martina, Sandra, Sara & alla andra fina vänner man har träffat här. Det är väldigt tråkigt! Men samtidigt känns det skönt att få komma hem till kalla Sverige och få lägga sig i sin egen säng och gosa ner sig och se Idol på RIKTIGT.
Denna veckan har jag som sagt bott hos Martina och hennes underbara värdfamilj. Flickorna heter Alexa och Wren, mamman och pappan heter Dana och Oliver. Det är verkligen en perfekt amerikansk värdfamilj. Vilken tur Martina har haft!
Jag och Martina har kollat Idol vaaarje kväll - så jag har också några favoriter. Sen har vi kollat lite på Skånefruar och Kungarna av Tylösand. Men KaT är ju bara så fruktansvärt pinsamt!
Som sagt, sista dagen imorgon i rematch. Om det inte händer någon så bokas det en biljett hem i nästa vecka. Innan dess ska jag hinna med:
- In till DC en gång till
- Äta cupcake på Georgetown Cupcakes!
- Shoppa på Potomac Mills
- Gå på bio
Det var nog allt som jag vill göra innan jag åker hem!
Hoppas Sverige och alla läsare mår super.
Puss&Kram på er!
tisdag 28 september 2010
Idag mailade jag min LCC och skrev :
Hi Anne!
I just wondering because it´s not so many days left.
If I don´t find a family until friday, when are we going to look at a
flight home?
Just want to know some information :)
I just emailed Nancie and Carolyn about my situation with my rematch -
wait for an answer =)
Have a great day!
Och fick svaret :
Hopefully we can find a family but i do know that a lot of Au Pair's are
available at the moment. If we don't have a family by the end of the
week, Nancie will most likely book you a ticket for early next week. Keep
checking your account.
Best, -Anne
Hi Anne!
I just wondering because it´s not so many days left.
If I don´t find a family until friday, when are we going to look at a
flight home?
Just want to know some information :)
I just emailed Nancie and Carolyn about my situation with my rematch -
wait for an answer =)
Have a great day!
Och fick svaret :
Hopefully we can find a family but i do know that a lot of Au Pair's are
available at the moment. If we don't have a family by the end of the
week, Nancie will most likely book you a ticket for early next week. Keep
checking your account.
Best, -Anne
söndag 26 september 2010
Helgens gång..
I fredags var jag inne i DC med Linda och några andra godingar. Vi åt på en supermysig restaurang och sen skulle det egentligen bli bio, men icke! Det blev hemfärd istället. Men jag hade i alla fall det jättetrevlig. Igår var jag med Martina och Nancy inne i Annapolis och fick en guidad tur på Naval Academy. Riktigt fräckt men ja... Nu har man sett det också!!
Jag har packat ner alla min saker! Jag ska flytta till Martina idag för min nuvarande familj har fått en ny aupair - och därför kan jag då flytta ut. Ska bli så skönt att få vara med Martina och en normal familj tills vidare!
Idag ska jag kanske träffa Sara, Louise och någon dansk tjej inne i DC. Men vädret är inte så fint så jag vet inte om vi skippar det. Sen är det så långt till Ellicott City från Bethesda.
Jag har i alla fall ingen familj ännu så länge. Jag ringde CC igår och sa att jag föredrog gärna att få en familj i DC-området. Det är ju här alla mina vänner är nu!
Skypade nyss med släkten via Andrees iphone. Mormor tycker jag ska komma hem och själv vill jag stanna kvar och se hur allting går . Men jag blir inte ledsen om jag måste åka hem - jag känner bara att jag gjort mitt bästa och verkligen gett mig själv en chans. Jag får väl åka hit igen i augusti och hälsa på Lisa i Florida!! Vi får se vad som händer - jag lovar att hålla er uppdaterade!
KRAM PÅ ER
Här kommer lite bilder från helgens gång.
Första delen av bilderna är från DC - fredagen, andra delen är från Annapolis Naval Academy - lördagen, och tredje delen är från Martinas fina rum och vår hemmakväll tillsammans med lite nyinköpta smycken!
Här kommer även en film som spelade in när vi var på besök på Naval Academy!!
onsdag 22 september 2010
inlägg på inlägg
Tänkte bara berätta att jag tackade nej till familjen i Boston.
Det klickade inte riktigt som jag ville andra gången familjen ringde. Och efter alla omständigheter i min nuvarande familj så är jag en väldigt kräsen person. Därför tänker jag inte ta första bästa familjen. Det är tufft att vara i rematch - speciellt när man måste bo, jobba och äta med denna familjen här i DC....
Men som sagt, ett nej och förhoppningsvis fler matchningar. Har även suttit i mina tankar idag och har tänk fram och tillbaka. Ibland känner jag inte riktigt att aupairjobbet är något för mig - kanske är detta inte något jag vill göra i ett år. Men som sagt, det kan ju vara pga att familjen behandlade mig som dem gjorde. Därför tänker jag stanna tills mina rematchveckor är slut, om det dyker upp en kanonfamilj som det klickar med alla gånger vi pratar så tänker jag testa på det igen. Men som sagt, jag kommer vara kräsen. Så kanske det blir att jag åker hem till kalla Sverige. Men mitt liv är inte över för det. Jag har planer att plugga upp matte B, engelska B m.m. Sen läsa en KY-utbildning med inriktning marknadsföring. Mitt liv är bara 20 år gammalt och jag har hela livet framför mig.
Så bara så ni vet, blir inte besvikna på mig om jag kommer hem!
Jag gjorde ett försök och det är inte alltid alla jobb passar alla personer, så är det bara!!
Hoppas iaf att ni mår bra där hemma och sover gott på kudden.
Tänker på er!!!
KRAM PÅ ER ALLA!
Det klickade inte riktigt som jag ville andra gången familjen ringde. Och efter alla omständigheter i min nuvarande familj så är jag en väldigt kräsen person. Därför tänker jag inte ta första bästa familjen. Det är tufft att vara i rematch - speciellt när man måste bo, jobba och äta med denna familjen här i DC....
Men som sagt, ett nej och förhoppningsvis fler matchningar. Har även suttit i mina tankar idag och har tänk fram och tillbaka. Ibland känner jag inte riktigt att aupairjobbet är något för mig - kanske är detta inte något jag vill göra i ett år. Men som sagt, det kan ju vara pga att familjen behandlade mig som dem gjorde. Därför tänker jag stanna tills mina rematchveckor är slut, om det dyker upp en kanonfamilj som det klickar med alla gånger vi pratar så tänker jag testa på det igen. Men som sagt, jag kommer vara kräsen. Så kanske det blir att jag åker hem till kalla Sverige. Men mitt liv är inte över för det. Jag har planer att plugga upp matte B, engelska B m.m. Sen läsa en KY-utbildning med inriktning marknadsföring. Mitt liv är bara 20 år gammalt och jag har hela livet framför mig.
Så bara så ni vet, blir inte besvikna på mig om jag kommer hem!
Jag gjorde ett försök och det är inte alltid alla jobb passar alla personer, så är det bara!!
Hoppas iaf att ni mår bra där hemma och sover gott på kudden.
Tänker på er!!!
KRAM PÅ ER ALLA!
Rematch
Hej alla!
Ni är säkert nyfikna på hur allting går här i Amerika med rematch och allt.
Igår kontaktade en familj mig från Boston. De bor faktiskt 45 min utanför Boston. Det sägs finnas ca 30 aupairer i deras lilla stad. Familjen verkar super. Jag har egen våning, tillgång till bil, ingen curfew, 2 min till stranden, 2 timmar till skidbacke, gratis gymkort m.m. Det låter kanon va?
Men saken är den - magen säger nej när jag tänker på familjebyte och rematch, men när jag tänker på mamma, pappa, martin och alla där hemma så säger magen ja. Men samtidigt vet jag att ingenting där hemma förändras och jag kommer ångra mig om ett år, om jag åker hem! Så jag känner lite att jag vill prova byta familj, om det inte heller fungerar, då får jag åka hem. Låter inte det som en bra idé??
Men är inte säker på denna familjen än, de ska ringa idag igen. Och jag vill gärna prata med deras nuvarande aupair, för de är nämnligen också i rematch. Bra idé att veta varför kanske.. Kemin passade kanske inte, I don´t know!
Hoppas ni där hemma har det bra iaf. Just nu ligger jag bara i min säng och väntar på att mamma och pappa ska komma hem från jobb, så vi kan skypa lite. Ha det gott!
KRAM
Ni är säkert nyfikna på hur allting går här i Amerika med rematch och allt.
Igår kontaktade en familj mig från Boston. De bor faktiskt 45 min utanför Boston. Det sägs finnas ca 30 aupairer i deras lilla stad. Familjen verkar super. Jag har egen våning, tillgång till bil, ingen curfew, 2 min till stranden, 2 timmar till skidbacke, gratis gymkort m.m. Det låter kanon va?
Men saken är den - magen säger nej när jag tänker på familjebyte och rematch, men när jag tänker på mamma, pappa, martin och alla där hemma så säger magen ja. Men samtidigt vet jag att ingenting där hemma förändras och jag kommer ångra mig om ett år, om jag åker hem! Så jag känner lite att jag vill prova byta familj, om det inte heller fungerar, då får jag åka hem. Låter inte det som en bra idé??
Men är inte säker på denna familjen än, de ska ringa idag igen. Och jag vill gärna prata med deras nuvarande aupair, för de är nämnligen också i rematch. Bra idé att veta varför kanske.. Kemin passade kanske inte, I don´t know!
Hoppas ni där hemma har det bra iaf. Just nu ligger jag bara i min säng och väntar på att mamma och pappa ska komma hem från jobb, så vi kan skypa lite. Ha det gott!
KRAM
måndag 20 september 2010
Gjorde min dag!
Idag så har mamma ringt Cultural Care i Sverige och äntligen är det någon vettig person som ställer upp och hjälper mig! Mamma berättade om min situation och att jag verkligen inte vill bo kvar i familjen.
( de senaste dagarna har mamman inte ens pratat med mig, dem lämnar huset utan att säga något m.m.)
Och personen som mamma pratade med i telefon skickade samtidigt ett mail under samtalet till Nancie, min Program Director och bad henne påskynda allting, sen skickade hon för säkerhetens skulle mail till en annan person här i USA som ska hjälpa mig om inte Nancie gör det. Så på rak arm tror jag att jag kommer lämna huset snart. Och jag är så fruktansvärt lycklig över detta - ni kan icke de ana!
Idag vaknade jag iaf 6.30 och startade datorn direkt för jag visste att mamma hade mailat mig. Då läste jag detta och blev så himla glad. Jag börjar kl 7.30-9.00 sen är jag ledig fram tills 3.00-6.30. Förhoppningvis kan Martina hoppa av sin collegeklass, som hon tycker är lite knasig. Och om hon kan det så ska jag antagligen träffa henne idag. Sen ikväll får vi se.
Hoppas alla mår bra!
Sandra, du är en stjärna!!!!
Lisa, jag saknar dig stenmycket. Det är hemskt att du bor i Florida, för man kan inte ens träffas över en helg. Hoppas jag får en familj nära dig!!
Martina, tack för allt ditt stöd, du har varit guld värd!!!
( de senaste dagarna har mamman inte ens pratat med mig, dem lämnar huset utan att säga något m.m.)
Och personen som mamma pratade med i telefon skickade samtidigt ett mail under samtalet till Nancie, min Program Director och bad henne påskynda allting, sen skickade hon för säkerhetens skulle mail till en annan person här i USA som ska hjälpa mig om inte Nancie gör det. Så på rak arm tror jag att jag kommer lämna huset snart. Och jag är så fruktansvärt lycklig över detta - ni kan icke de ana!
Idag vaknade jag iaf 6.30 och startade datorn direkt för jag visste att mamma hade mailat mig. Då läste jag detta och blev så himla glad. Jag börjar kl 7.30-9.00 sen är jag ledig fram tills 3.00-6.30. Förhoppningvis kan Martina hoppa av sin collegeklass, som hon tycker är lite knasig. Och om hon kan det så ska jag antagligen träffa henne idag. Sen ikväll får vi se.
Hoppas alla mår bra!
Sandra, du är en stjärna!!!!
Lisa, jag saknar dig stenmycket. Det är hemskt att du bor i Florida, för man kan inte ens träffas över en helg. Hoppas jag får en familj nära dig!!
Martina, tack för allt ditt stöd, du har varit guld värd!!!
söndag 19 september 2010
Helgens gång..
Känns som ett tag sen jag skrev ett inlägg - förlåt.
Haft massor med bollar i huvudet och där är ca 3 miljoner kvar. Jag ber så mycket om ursäkt ifall jag har klagat, klagat och klagat men tro mig, det hade ni också gjort. Efter en månad i USA så känner jag redan att jag blivit så mycket mer självständig och kan ta mina egna beslut. Det enda man vill ha är ideér och andras tankar. Och det vill man ha när man mår såhär.
Just nu är jag som sagt i rematch, vilket innebär att jag börjar om hela matchningsprocessen med familjer i hela USA. Och jag har två veckor på mig att hitta en ny familj, annars får jag åka hem. Det som känns så hemskt jobbigt just nu är att jag måste bo kvar hos familjen dessa två veckorna, och jobba för dem. Och det accepterar inte jag, för jag mår redan så psykiskt dåligt. Har verkligen inte fått någon hjälp utav Cultural Care och det gör mig väldigt besviken. Man åker hit på egen hand, ensam och exalterad. Då förväntar man sig iaf lite hjälp på traven när något problem uppstår. Men icke, inte ens hjälp från min LCC har jag fått. Jag har nu mailat min program director som förhoppningsvis kan hjälpa mig lite iaf. Jag har boende i två veckor - hos Sandra. Så boende och alla kostnader står jag för själv, men inte ens lite hjälp kan man få. Så jag hoppas min program director kan hjälpa mig. Det är mitt enda hopp. Om inte hon heller hjälper mig, då är jag bokstavligt talat redo för att packa väskorna och bosätta mig hos Sandra tills Cultural Care gör någonting.
I helgen så fick jag iaf min tankar på lite annat. I fredags åt jag en kanongod middag på Cheesecake Factory med Martina. Sen hämtade vi hennes två kompisar från New York som kom till DC runt 1-tiden. Sen åkte vi hem till Martina och snackade lite, och till slut somnade vi. På lördag morgon åkte vi in till down town och åt en god bagel till frukost, sen tog jag metron in till DC. På metron träffade jag Micaela, Pee och Sabrina som jag skulle tillbringa helgen med. De hade bokat hotell inne i DC och frågade om jag ville följa med, självklart sa jag! Men de hade bokat ett hotell utanför DC och i ett stort getto-område. Kändes så fel och vi hittade inte ens en CVS-butik. Katastrof... Men vi satt iaf på hotellet och snackade en massa skit, vilket jag verkligen behövde. På söndag morgon vaknade vi vid 10-tiden och tog metron in till Bethesda där jag hejade en taxi och åkte hem. Superttrevlig taxichafför! Nu sitter jag här i sängen - igen! Och gör ingenting. Ikväll ska jag förhoppningsvis träffa Martina, annars ska jag lägga mig vid 10-tiden.
Här är lite bilder från helgen!
Haft massor med bollar i huvudet och där är ca 3 miljoner kvar. Jag ber så mycket om ursäkt ifall jag har klagat, klagat och klagat men tro mig, det hade ni också gjort. Efter en månad i USA så känner jag redan att jag blivit så mycket mer självständig och kan ta mina egna beslut. Det enda man vill ha är ideér och andras tankar. Och det vill man ha när man mår såhär.
Just nu är jag som sagt i rematch, vilket innebär att jag börjar om hela matchningsprocessen med familjer i hela USA. Och jag har två veckor på mig att hitta en ny familj, annars får jag åka hem. Det som känns så hemskt jobbigt just nu är att jag måste bo kvar hos familjen dessa två veckorna, och jobba för dem. Och det accepterar inte jag, för jag mår redan så psykiskt dåligt. Har verkligen inte fått någon hjälp utav Cultural Care och det gör mig väldigt besviken. Man åker hit på egen hand, ensam och exalterad. Då förväntar man sig iaf lite hjälp på traven när något problem uppstår. Men icke, inte ens hjälp från min LCC har jag fått. Jag har nu mailat min program director som förhoppningsvis kan hjälpa mig lite iaf. Jag har boende i två veckor - hos Sandra. Så boende och alla kostnader står jag för själv, men inte ens lite hjälp kan man få. Så jag hoppas min program director kan hjälpa mig. Det är mitt enda hopp. Om inte hon heller hjälper mig, då är jag bokstavligt talat redo för att packa väskorna och bosätta mig hos Sandra tills Cultural Care gör någonting.
I helgen så fick jag iaf min tankar på lite annat. I fredags åt jag en kanongod middag på Cheesecake Factory med Martina. Sen hämtade vi hennes två kompisar från New York som kom till DC runt 1-tiden. Sen åkte vi hem till Martina och snackade lite, och till slut somnade vi. På lördag morgon åkte vi in till down town och åt en god bagel till frukost, sen tog jag metron in till DC. På metron träffade jag Micaela, Pee och Sabrina som jag skulle tillbringa helgen med. De hade bokat hotell inne i DC och frågade om jag ville följa med, självklart sa jag! Men de hade bokat ett hotell utanför DC och i ett stort getto-område. Kändes så fel och vi hittade inte ens en CVS-butik. Katastrof... Men vi satt iaf på hotellet och snackade en massa skit, vilket jag verkligen behövde. På söndag morgon vaknade vi vid 10-tiden och tog metron in till Bethesda där jag hejade en taxi och åkte hem. Superttrevlig taxichafför! Nu sitter jag här i sängen - igen! Och gör ingenting. Ikväll ska jag förhoppningsvis träffa Martina, annars ska jag lägga mig vid 10-tiden.
Här är lite bilder från helgen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)