Idag är början på ett nytt liv!: oktober 2010

Min resa började den 23 augusti och mina förväntningar på familj och aupairskolan var inte så stora. Jag kände mer att jag tar det som det kommer. Och visst gjorde jag det. Skolan var inte alls det bästa man varit med om, men vi alla tjejer och killar tog det med en nypa salt och gjorde situationen till det bästa. Och allting gick jättebra, jag fick många nya vänner och massor med minnen. Och absolut erfarenhet som jag inte hade fått utan skolan. Sen kommer vi till resan från skolan till familjen. Den var väldigt krånglig, vi stannade och stannade på flera ställen och vi visste knappt var stop 1, 2 och 3 var. Och till slut kom vi till mitt stop. När jag hoppade av bussen
som kom lite av förväntningskänslorna men jag försökte att inte känna dem så mycket utan tänka lite mer framåt. Och allting gick bra vid första mötet, vi kramade varandra och bilfärden hem kändes som en färd på 5 minuter. Har man roligt så går tiden fort och precis så kändes det. Barnen skojade och Suzette pratade väldigt mycket med mig och berömde min engelska med mera. Det kändes som sagt jättebra. När vi kom fram till huset så hjälpte Alec mig med väskorna ner till mitt rum och jag började packa upp direkt. Sen gick jag in till vardagsrummet och lämnade ut presenter som jag hade med till allihopa. Vissa blev glada och andra visade ingen glädje utan gick ut ur rummet. Sen började allting, jag jobbade och jobbade. Körde Kyril till skolan och följde Natalie till bussen. Det kändes som ett jobb och det kändes bra. Men en och en halv vecka senare satt vi vid matbordet och Alec frågade mig om jag skulle börja på gym. Och då svarade jag att jag tänkte åka och höra mig runt om lite gym och så. Då hör jag Suzette säga till mig att jag måste ta amerikansk körkort innan jag får köra bilen på egen hand. Och då blev jag lite smått ledsen, inte för själva körkortet utan att hon sätter den pressen på mig när jag väl kommit in i familjen. Detta var ingenting hon nämnde i telefonintervjun. Efter middagen så satte jag mig på mitt rum och började gråta. Men till slut så kändes det bra och jag accepterade situationen. Två dagar efter Suzette nämnde detta för mig så kom hon in i mitt rum och skulle berätta något för mig. Då tog jag i akt och frågade vad anledningen var att jag behövde ta körkort, på ett vänligt sätt. Då brusade hon upp och började skälla och skrika på mig. Hon skrek och sa att det var hennes personliga bil och hur vågar jag ens fråga något sådan. Det enda jag ville med frågan var en förklaring på varför, för det fick jag inte ens vid matbordet. Det var nu allting började. Hon var sur i en hel vecka efter min fråga ställdes och stämningen i huset var absolut inte som väntat. Vi pratade knappt med varandra men jag försökte vara på mitt bästa humör och klämde ur mig lite frågor för
att börja en konversation. Sen en dag åkte vi för att fixa mitt social security number. Och resan dit sa vi knappt tre ord till varandra. Kan ha varit mitt fel också, men för mig som inte har engelskan som mitt modersspråk kan det vara svårare än för Suzette att börja en konversation. När vi kom hem så började jag jobba och jag tog med mig Kyril ner till källaren och lekte med hans bilar. Sen till kommande helg skulle familjen åka till Ohio för att fira en släktings födelsedag. Jag stannade hemma och umgicks med mina vänner. När familjen kom tillbaka på måndag kväll så frågade jag om vi kunde ha ett litet möte. Då svarade Suzette, "Nej vi ska ha det imorgon kväll,
vi har också lite vi vill ta upp!" Okej svarade jag och la mig till bädds. Morgonen därpå så sa vi inte något mer än godmorgon till varandra och jag jobbade på till kl 4 då Suzette kom hem. Och vid 7 tiden efter kvällsmaten så satte jag mig i soffan för att bekräfta att jag ville prata lite. Och då kom Steve in i rummet med papper och penna i handen och efter en stund kom Suzette. Då satte vi oss ner och jag bad dem börja mötet, vilket dem gjorde. Och det kan jag redan säga nu, att det var inte på ett vänligt sätt. Suzette började med att säga att dem var väldigt besvikna på mitt uppförande och att jag inte tog hand om deras barn på rätt sätt. Hon nämnde också att Alec hade berättat att jag lämnat Kyril i källaren ensam och att jag hade låtit Kyril kolla på TV i 1.5 timme. Då stoppade jag henne och bad så mycket om ursäkt för att jag låtit Kyril kolla på TV en längre stund. Jag kom ihåg dagen för jag kom på mig själv när jag lät honom kolla på TV. Och jag berättade att det är ingen regel vi har hemma i Sverige så därför kom jag av mig lite och bad om ursäkt. Sedan fortsatte hon i en otrevlig ton och börja skälla igen. Hon sa en massa saker som jag verkligen har kvar i huvudet. Hon frågade mig om jag verkligen tycker
det är roligt att jobba med barn, varför jag är en aupair och så vidare. Sen klämde hon ur sig att jag var en "spoild brat", oförskämd och den värsta aupairen dem någonsin har haft. Detta var verkligen inte roligt och höra men jag höll min ilska inom mig och jag sa åt dem att jag hade några frågor jag ville ta upp. Och jag sa att även fast
ni har skällt på mig nu så vill jag ändå ställa dessa frågor för det är vad jag har förberett mig inför detta mötet med. Så jag började med fråga 1.2.3.. sen avbröt Suzette mig genom att säga "Hur vågar du fråga oss något sådant när vi har suttit här och skällt ut dig om vad vi tycker och känner". Det var fråga 1 hon syftade på och frågan handlade om gym, jag sa att jag ville börja träna och eftersom jag inte ha tillgång till bilen så tänkte jag på om de hade lust att skjutsa mig till gymmet eller något. Visst det kanske var en dum fråga efter deras utskällning men jag hade ju inte planerat att skälla ut dem och kritisera deras personlighet, utan jag ville bara försöka få situationen bättre genom att kommunicera om vad som helst. Men tydligen passade inte det dem. Och sen började hon skrika och skälla igen, om samma saker hela tiden. Till slut reste jag mig upp och sa att jag tänker inte be om ursäkt för någonting som jag inte känner att jag har gjort fel. Och då sa Suzette "Om du bara hade bett om ursäkt och insett vad du gjort för fel så hade inte vi velat gå in i rematch, men tydligen så tänker du ju inte det. Därför vill vi gå in i rematch". Fine sa jag och gick ner till mitt rum och bröt ihop totalt. Jag sov knappt någonting den dagen. På morgonen efter så tittade jag i kalender och där stod det torsdag: möte med Anne. Och då frågade jag Steve om vi skulle ha möte med vår LCC och han svarade kort och riktigt "ja". Suzette började jobba hemifrån mellan 3-6, så det enda jag gjorde var frukost till Natalie och Kyril sen passade jag Kyril mellan 3-6. Alltså jobbade jag bara 4 timmar om dagen. På torsdagen så kom Anne vid 8-tiden efter vi ätit middag. Då satte vi oss i soffanoch Anne vände sig åt mig och sa att jag kunde börja berätta om situationen som händ. Och jag berättade precis som ovan allt som hade hänt och att jag hade planerat lite frågor åt dem med mera. Och sedan vad det Suzette´s tur och hon började som vanligt att skälla och kränka ner mig inför Anne. Men tyvärr stoppade inte Anne Suzette utan hon lät henne fortsätta med sin kränkande ton och skälla. Jag kände absolut inget stöd från Anne. Och det jag reagerade mest på under mötet var att jag hade mailat Anne i veckan och berättat hur jag kände om allting och att jag inte mådde riktigt bra med mera. Men jag sa också åt henne att inte nämna något för Suzette och Steve att vi har haft mailkontakt över huvud taget. Jag ville inte att det skulle komma ut. Men i slutet av mötet så sa Steve åt mig några saker som jag skulle tänka på när jag pratar med nästa familj och så. Och jag tog emot det väldigt bra och förstod precis vad han menade. Då sa jag "Då har jag också något jag vill säga åt er också." Då säger Anne "Amen Julia, nu låter du sa negativ och arg som du gjorde i mailen till mig i veckan." Precis det jag sa henne att inte nämna för Suzette och Steve. Jag blev väldigt besviken och Anne sjönk i mina ögon direkt. Hon har tystnadsplikt och när jag ber henne att inte säga något så ska jag kunna lita på henne, men tydligen inte. Sen avslutade vi mötet och bestämde oss för att gå in i rematch. Veckan efter mötet så gick allting bra, Suzette och jag kunde prata lite mer med varandra men man kände fortfarande en känsla som var konstig. Exakt en vecka efter vårt möte med Anne så fick Suzette sin tredje matchning och det var Joanna. Dem klickade direkt och valde att bjuda in Joanna till sitt hus. Det var då min resa tog slut, fast att jag inte visste det just i den sekunden. Jag valde att flytta ut från huset och Martina, min kära vän som bodde 10 minuter ifrån mig erbjöd sig att jag kunde bo med henne tills rematchtiden var över. Vilket jag idag är väldigt tacksam över. Jag hade aldrig klarat av detta med rematch på egen hand. Min första matchning i rematch var en ensamstående mamma i Friendship Heights men hon hade redan hittat en ny aupair när jag ringde henne. Sen fick jag en matchning i Boston som jag pratade med två gånger, men andra gången så kändes det inte riktigt hundra så jag tackade tyvärr nej. Sen dröjde det tre dagar innan en svensk LCC ringde mig från Pennsylvania
men den familjen valde en annan aupair. Min sista dag var den 1 oktober och när den dagen kom så hade jag inte fått en matchning på 7 dagar så därför kände jag mig väldigt inriktad på att åka tillbaka hem till Sverige. Men då mailar Anne mig och säger att en familj i Bethesda är ledig och det kommer ringa dig ikväll. Men det gjorde dem
inte utan dem ringde mig kl 8 på kvällen på lördagen. Familjen lät väldigt bra men barnens ålder stämde inte allt överens med vad jag sagt till CC att jag ville ha. Och på måndagen fick jag reda på att familjen valt att fortsätta leta efter en ny aupair för de hade precis gått in i rematch och dem visste att jag bara hade en dag kvar att
bestämma mig. Därför skulle det bli hemfärd för min del. Och jag var väldigt glad över det för min besvikelse på allt som hade med Cultual Care att göra vad väldigt stor. Det var mycket som jag var besviken på. Anne min LCC kontaktade inte mig en enda gång under hela min rematchtid via telefon och frågade hur jag mådde. Och jag fick heller inget stöd från henne när jag mådde som dåligast och det kändes som under mötet att hon var mer på familjens sida än ett mellanting. När jag ringde Anne och inte fick tag på henne så kontaktade jag min Progam Director Nancie Meng, men hon fanns aldrig tillgänglig och jag lämnade runt 6 voicemail men fick aldrig ett samtal tillbaka mer än när hon skulle ringa och fråga vilken dag jag ville åka hem. Sen fick jag heller inget stöd från Cultual Care när jag verkligen inte ville bo kvar hos familjen under min rematchtid, och på informationsmötet i
Sverige så sa dem åt oss att man behövde inte bo kvar hos familjen under rematchtiden och man verkligen mådde dåligt. Min mamma kontaktade därför Cultural Care i Sverige och dem lovade att göra allt för mig men jag fick inte höra någonting ifrån dem på hela min tid där. Därför finns det inte många saker som gör mig positivt ställd mot Cultural Care och enligt mig så tycker jag inte det är många som ska få åka med er. Jag tycker ni har som uppgift att kolla upp familjerna som skaffar aupair, och ni ska se till att aupairen mår bra. Vi kommer från ett annat land och är helt ensamma i Amerika och förväntar oss lite stöd från er. Men jag fick inte stöd en enda gång, varken av Cultural Care kontoret i Boston eller av min LCC och Program Director. Jag var alltså helt ensam och fick fixa allting på egen hand. Jag ringde min mamma och pappa på Skype varje dag och bara grät och grät,
och så klart mådde dem också väldigt dåligt över detta. Men inte kunde dem göra något åt det. Och tydligen inte ni heller.....

Jag är väldigt besviken och negativ ställd mot Cultural Care och jag hoppas att ni förstår varför. Jag hoppas från botten av mitt hjärta att ingen annan får sitta i min situation och bli behandlad så som jag blev. Det är något man verkligen inte vill men tyvärr så blev jag det, och detta kommer sitta fast i mig hela mitt liv. Tack vare att vissa inte sköter sitt jobb!

Igår kom jag hem efter en lång och ensam resa på flyget. Det tog ca 10-11 timmar och åka hem, och alla dessa timmarna satt jag för mig själv. Från Washington till Frankfurt hade jag två säten för mig själv, och en minitv framför mig. Verkligen tur att man hade den tv´n. Jag såg Last Song och jag grät mig igenom hela filmen, den var riktigt bra! Sen från Frankfurt till Köpenhamn tog det bara 1.5 timme. Tog ett glas vin och trodde att jag skulle kunna somna då men jag var nog lite för exalterad till att komma hem! När jag väl var på Köpenhamns flygplats och hämtat ut mina väskor, så gick jag ut från glasdörrarna till mamma och pappa. Och där står dem, men gråten i halsen och leende på läpparna. Mamma började gråta och jag skrattade av lycka! Pappa luktade gått med sin parfym och vad superlycklig för att ha hem mig. Det var en jättemysig stund som man sent kommer glömma. Vi körde in till Netto och handlade lite öl & vin m.m. Sen åkte vi hem... Då ringde Malin och ville komma och hälsa på mig, vilket hon gjorde. Blev jätteglad när hon kom och vi hade massor att prata om!

Jag la mig igår vid 4-5 tiden och tog en lite sovbreak i en timme. Sen blev det mat - jättegott! Och sen somnade jag i sängen kl halv 9. Och nu sitter jag här i sängen, kl är halv 5... Ångest! Får väl sova lite middag och så idag igen.

Idag ska jag förhoppningsvis träffa Ciccibabe! Och jag tänker föreslå lite Café 2000, för det har jag saknat! Sen ikväll blir det Idol på hög nivåååå :D Heja!

Hoppas alla andra sover gott!
Tänker på er alla i USA, kämpa på!
Och Martina, du är guld värd!!! Glöm aldrig det. Jag hade aldrig i hela mitt liv klarat mig utan ditt stöd och din fina värdfamiljs välkomnande! Tusen tack!